så kom dagen. dagen då man inser de man trodde var bra i själva verket var en fasad. i 5 år har jag jobbat timmar hos samma arbetsgivare. slitigt. anspråkslöst dykt upp dag ut och dag in med kort varsel. nackskadan blivit värre, ena armbågen har dragits ur led, stukats och skavts. vrickat foten och gett mitt allt. legat på marken i snö, trotts enorma minusgrader, legat i leran i spöregn och våndats i sommargräset trotts allergi. hamnat på slitiga uppgifter trotts skador. men utan att gnälla. utan att ha haft några krav utan gett min själ i mitt arbete.

först senaste året har jag ställt lite krav. att jag inte alltid vill vara den som kommer hem och är mörbultad. att man lessnat på att ha alla skavsår. att jag helt plötsligt tröttnat på att vara han som alltid går in hundra och bara får skit för det. varför skit kan man fråga. det tragiska är att jag aldrig fått reda på det om det inte varit för min sambo. hon hoppade in extra vid sjukdom via mig och får höra av vissa av mina kollegor den ena och det andra. lögner, skitsnack, ja allt för att ge "the new girl" så dålig bild av mig som möjligt. jag var missbrukare, jag hade psykiska problem, jag trodde jag var något, ja till o med att det var rätt åt mig när jag via en olycka skada armen. menar VA FAN??!?jag har inget problem med att folk ogillar mig, inget emot att folk hatar mig. anser bara att det har med sunt förnuft att man inte snackar skit om folk. har man problem med någon tar man upp det med personen eller HÅLLER KÄFTEN. varför dra folks namn i skiten när de inte är där för att sedan smila in sig när de är där. trodde ryggradslöst beteende slutade i sandlådeåldern.

det som dock tagit priset är senaste gången jag skadade mig. i fallet slets min jacka sönder. en vinterjacka. för den skulle jag fått 200kr i ersättning. menar vilken jävla kvalitet på vinterjacka får man för 200? man får ju fa inte ens en hoody för det. då blir jag irriterad och kräver hälften av ursprunget av originalpriset så man iaf får något hyfsat på outletten. efter en jävla cirkus får jag till sist pengarna så jag slipper gå med en sliten jacka vintern ut, den har ju trotts allt varit jävligt kall.

juluppehållet går och väl tillbaka så känns stämningen skum. via ett mail om uppdrag är jag helt plötsligt erbjuden färre och färre tillfällen. från att vara med på samtliga pass till att helt plötsligt bara få något enstaka jobbtilfälle, SOM EN FUCKING JÄVLA RESERV!!!? 5 Års tjänst och man fimpas bara sådär??!? när sen upplysningsmailet kommer rinner droppen över. I mailet skrivet uppdragsgivaren,

En sak till: Det har blivit allt vanligare att studenter och figuranter kommer med sönderrivna dyra jackor och vill ha ersättning för detta. Det har chefen tröttnat på, så tänk därför på att alltid ha gamla oömma kläder på er på övningarna.

Något jag har svårt att se som något annat än en pik. samtidigt som min sambo inte fått ett ända jobbtillfälle sen de inträffade. hon har inte ens fått infon trotts att hon bett om den fåtaliga gånger. ett straff riktat mot mig som gått ut över min sambo.

så lär er det gått folk. kyss röv, smöra och fkjäska, snacka skit till ditt språk blir diare och var hänsynslös mot dina kolegor, fast bara när dem inte är där. och framför allt, säg inget som inte stryker dina arbetsgivare medhårs. för då straffas du och blir utbytt som en blöja och slängd i soporna. like an expendable chogg

när allt kommer omkring ska man bara le och finna sig i allt. är ju arbetsgivarens marknad.

När kroppen skapades ville alla kroppsdelarna vara chef.
Hjärnan sa: "Eftersom det är jag som kontrollerar alla delar och tänker för oss alla, så måste jag ju naturligtvis bli chef."
Benen sa: "Eftersom det är vi som bär människan dit hon vill och utför det som hjärnan säger till oss så vill vi bli kroppens chef."
Sålunda fortsatte ögonen, händerna, hjärtat och lungorna på samma sätt. Alla hade sina skäl till varför de skulle få bli kroppens chef.

Slutligen tyckte arslet att man skulle välja honom till chef. Alla de andra skrattade och tyckte att idén var fullkomligt absurd - att ha ett arsle till chef. Det kunde de samtliga enas om att så ville de inte ha det.
Då blev arslet mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade överhuvudtaget att fungera.

Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade, benen blev svaga och händerna hängde slappt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbetet. Till slut vädjade alla till hjärnan att trots allt låta arslet bli chef.

Och så blev det. Alla andra uträttar nu arbetet, medan arslet sitter och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver man inte vara ett geni - bara ett vanligt arsle.

allt var en ända röra. är en ända röra. and for the looks of it, probably Always wil be one. samhället idag är ett kaos. folk går och är rädda, folk litar inte på främlingar, vågar inte ingripa rent utåt sätt. när de kommer till den mentala biten o de man gör själv så anmäler man inga brott längre då misstron till polisen är enormt. myndigheterna "gör sitt jobb" för att främja den "genomsnittiga människan". skolan bedrivs av lärare med lika lite auktoritet o respekt bland eleverna som gemene politikern av folket. folk håller sig från att diskutera invandringspolitik i risk för att bli beblandade med ord som nazism och rasist. samtidigt som invandringen håller hög nivå varslas människor från sina jobb på löpande band och skapar en främlingsfientlighet landet över som regeringen blundar för. sjukvården dras ner och transportlederna är ett skämt då knappt 20%går till att underhålla dessa. sjukskrivningarna ökar och tillsammans med arbetslösa ungdomar och nyanlända, piskas av staten för att vara för passiva.mitt i samhällets kaos, bland ruset av mina tankar och i den ständiga kampen mot mina inre demoner står jag. mitt i orkanens centrum, mitt bland alla måsten, omgivning som måste tillfredställas, krav som måste avklaras, lagar som måste följas och undrar vem jag är. vem är jag. vad vill jag och varför vänder inget. är verkligen samhället det oigenkännliga helvete vi så förfärat föraktar och fruktar? har vi gått så långt att vi skapat ett monster vi inte kan tämja, än mindre dräpa, utan att utplåna oss själva in the process? jag har inga svar, inga lösningar och inga förväntningar på samma sätt som övriga Sveriges befolkning, som bara ser en en gång stolt nation brinna upp i flammorna på girighet och byråkrati.

så var det då bara att sätta igång. nu när man "vet vad allt bottnar sig i. då är det väll bara att starta. att sparka igång, att få tummen ur röven, ändan ur vagnen osv. för inte vill du väll må dåligt. du måste göra det, du måste göra det för din familj, dina vänner. du måste komma på fötter, det finns möjligheter, det behöver inte sluta illa, tabletter, har du provat tabletter, det finns sessioner, kurser.......so much to do. det är bara att sätta igång.

fantastiskt! då trycker jag på knappen och får allt att försvinna. tar dem där tabletterna och blir apatisk. tar de där pillren som får en att sova. tar den där utvägen så får mina "nära och kära" göra vad fan de vill med vraket, det där skalet, som inte tänker, inte känner, inte har ngn egen vilja eller som på något som helst sätt visar tendens att vilja leva eller ens vara vid liv. men heeeey jag skulle ju iaf inte må dåligt.

kom till en konklution igår. en konklution som delvis intresserar mig, men som mestadels skrämmer mig. jag har kommit på ett sätt att eliminera en av mina större problem ur ekvationen. nackdelen är att jag måste använda mig av ett annat problem för att det ska vara möjligt. situationen är precis som en tablett, receptbelagd ofc. just konceptet att du tar den för att slippa en åkomma, men på bekostnad av biverkningar. men hur gör man då. hur gör man om man antar att man skulle lida av kronisk huvudvärk och magont med alternativet av mirakelmedicin? där mirakelmedicinen tar bort en av smärtorna, men dubblar den andre?

för min del är det inte så enkelt som att ha mer huvudvärk eller magont på bekostnad av den andre. för min del handlar de om insomnia eller alkolism.

huvudproblemet är att jag har kronisk insomnia och sjukligt begär till alkohol. min insomnia gör att jag inte kan sova innan jag blir såpass utmattad och kolapsar, medan alkoholen gör att jag släpper alla problem jag har och blir gladare,även om de innebär att jag säger och gör väldigt dumma och destruktiva handlingar. and to much alcohol is never good speciellt om man har alkolism i flera led i sin släkt.

det som gör det hela intressant, and kinda desturbing, är att om jag överdoserar alkoholen, så tenderar jag att till slut efter en stor mängd alkohol bli sjukt sömnig och kan få mängder med sömn som jag så sällan annars får. dagen efter ett rejält rus känner jag mig utvilad och kan, om jag har tur även somna igen efter att jag varit vaken en stund. men som alla vet gör alkohålen på sikt att levern, njurarna och även på sikt hjärnan tar stryk. plus de skador du får om du gör dumma saker på fyllan.

om jag ger fan i alkoholen dock slipper jag alla defekter alkoholen har på kroppen. men istället håller sig stressnivån och rastlösheten på sådan nivå att jag inte kan sova, inte slapna av och mer eller mindre går på högvarv i flera dagar tills kroppen per automatik kolapsar. nackdelen med att vara vaken i flera dagar är i mitt fall att koncentrationen går åt helvete, mitt fokus o min livsgnista går åt helvete, samt att aptit, humör och möjligheten att vara med andra människor på ett socialt sätt går åt helvete. kvar är bara ett mörker. ett helvete som absorberar det lilla ljus av hopp jag har, till komplett jävla mörker. like a black hole in space.

the lesser of two evils. i dagsläget klarar jag att leva utan det ena. men frågan är vilket?

"constantly choosing between two evils is still choosing evil" - Jerry Garcia

har funderat mer o mer på min teori. det faktum att jag varit för trångsint, för naiv och blind för mina brister. det faktum att man inom loppet av 10 år går fran elitidrottare och lovande talang till ett stort misslyckande. det som stör mig mest är inte att det har skett, utan snarare det faktum att jag tillåtit det att ske. att jag likt ett barn i en fantasivärld, skuttandes runt och blundat och låtsas att allt var anorlunda. alltid lika bra på att skratta och le oavsett om världen världen blomstrade eller stod i krig. tror mycket av min fasad och mitt sätt att leva med ett helvete kommer från min uppfostran. näst yngsta barnet i en skara på 5 tenderar att man går ouppmärksammad under radarn. då man inte var minst missade man rampljuset samtidigt som ens 10+ år äldre syskons problem/händelser alltid var större. att av sin familj bli kategoriserad som den skötsamme utan att egentligen veta. att bli ett spöke som vissa dagar mer än andra undrade om man fanns eller inte. om man betydde något och som alltid satte sitt eget liv som mindre värt än de av ens syskon. att redan som ung pojke bli försummad och klara sig själv tenderar att göra en del med en. 

under lång tid har man under sin fasad inte ens tänkt att man haft problem. mer bara konstaterat dem som en bortskämd unge med aldeles för mycket julklappar. man kollar som hastigast för att sedan avfärda dem när de inte passat. men likt iglar i min hjärna har problemen inte försvunnit, utan sugit sig tag i hjärnan och dykt upp som en skara ninjor när man är som mest ovetandes. att säga det högt för sig själv har en dubbel värkan. samtidigt som det är en skön känsla att ge sig själv igenkännande, att bekräfta att man inte är en robot, utan en mänsklig individ gör att man växer på ett annat sätt. samtidigt som den bittra eftersmaken tenderar att få en att känna sig mysslyckad då alltinte är som de borde. 

så hur tar man sig upp från skiten. när man vet att det är problem och vad majoriteten av dem bottnar sig i borde det helt logiskt vara glassklart att det bara är att gå till attack. som en grupp hungerplupska vargar som väntat aldeles förlänge på det där vilsna villebrådet som inte heller den ätit på länge. det mänskliga sinnetkan i obalans få även den starkaste av krigare ur balans. sinnet är verkligen som ett fängelse varav en snabb drastisk lösning vore susen. men man slåss inte bra från en bur. en trång och mörk plats som håller en fången i sig själv. en kraft som tvingar en att leva sitt liv på knäna, blödandes o rädd för att misslyckas. för att komma ut ur det hela, och lämna fängelset and never look back. ett sätt är att lägga allt bakom sig och försöka söka lite solitude hos ett gäng vänner. att bara släppa allt vad vardag o problem heter. släppa alla måsten, tvång och plikter som skapar denna stormen jag är fången i. vissa skulle se det som att fly sina problem, att det är ännu ett sätt att blunda för dem. känt barn har många namn. namnet jag väljer är semester. en chans till att kunna finna klarhet och energi att orka ta sig an alla problem. en taktisk reträtt för en counter attack.

"ibland är ända vägen framåt, två stora steg bakåt"

Stormens Öga

det finns många liknelser. många sätt att se på saker o ting. många sätt att uppfatta hur en situation egentligen ligger till. vissa beskriver de som att man sitter i skiten. en dynghög man helt enkelt sitter fast i och inte kan ta sig ur. vissa beskriver de som att man har vatten över huvudet eller simmar på djupt vatten. ja listan kan göras lång. för min del skulle jag inte använda skitmetaforen, eller attenmetaforen heller för den delen. om man som person sitter fast i en skithög så, förutsatt om man inte är helt pantad eller är en blomma som växer i de så bör man ju märka att man sitter fast. vad gäller vatten över huvudet så kan man knappast undgå det heller. vattnet ger sig till känna och man torkar av sig. jag skulle mer beskriva min situation helt annorlunda. att mitt mentala befunnit sig i stormens öga.

stormens öga, platsen mitt i helvetet där de inte blåser. platsen där det är lugnt och fridfullt trotts att det är ett helvete runt omkring. när allt komer omkring så är det inte personen som mår dåligt som lider om han förnekar det. personen har sin fasad, sitt skal eller vad man nu väljer att använda för begrepp. tryggt o fint inne i ett obrutbart fort. tryggt undan vinden. alla i omgivningen till den som lider however, där är det en annan historia. dem befinner sig nära personen da ut o dag in. men då stormens öga i det här fallet bara rymms i den plågades sinne blir de anhöriga tvugna att sitta i stormen. en storm som aldrig sjunker ner i tempo eller som får energin minskad i samband med förstörelse. en storm som snarare ökar i intensitet dag efter dag tills stormen eller de själva väljer att lämna. samtidigt som personen i stormens ög undrar varför alla runt om är så griniga, så uttröttande tjatiga, bossiga eller överdrivet nyfikna.

en tanke som slog mig i natt var hur man själv skulle reagera. om man för en dag skulle kunna befinna sig i stormen själv. för att på såsätt få förståelse för de som lidigt i den i så många år helt utan min vetskap. äve om det skulle vara plågsamt att drabbas av den och att de i sin tur skulle bygga på stormen är det information som är ovärdelig i kampen om livet. en av många strider mot sig själv som man måste möta på vägen tillbaka till livet. 

Erkännandet

som med vilket jobb som helst handlar det inte om att finna en mirakelkur på min situation. set handlar inte heller om att hålla uppe en fasad eller gömma sig. utan när allt kommer om kring för att man ska kunna ta sig vidare gäller det i första hand att erkänna att man har problem. i mitt fall som en stålt människa har jag dolt det väldigt länge. jag har som jag nämnt tidigare göt mig bakom min fasad. En stor bubbla i landet lagom där allt är som det ska och vägrat inse att det är överhuvudtaget som kan vara fel. när saker och ting blivit värre har jag bara inbillat mig mera att det är bara en frågan om tid innan de försvinner.

man skulle kunna likna det med ett regn. man är ute o går i en perfekt klädsel för solsken när regnet plötsligt ger sig till känna. det vräker ner och man blir dyngsur. men istället för att erkänna att man har fel kläder för tillfället fortsätter man hålla huvudet högt. jag har inte fel. regnet försvinner snart. jag har inte några problem med det det är bara lite vatten. det gör inget vattet torkar. men o man har otur befinner man sig i den delen av världen där regnperioden är en del av livet. där det kanske regnar oavbrutet i ett halvår. då blir låtsasleken bakom bubblan i fasaden väldigt påfrestande. man kan bli sjuk osv.

även om det är svårt. bland det svåraste jag behövt göra på många år har jag bestämt mig. min livsstil jag hållit uppe så pass länge funerar inte längre. jag måste bryta cirkeln för att komma tillbaka. annars om inte problemen tar så pass överhand och gör mig till en marionett så lär jag krossas under den perfekta tillvaro jag låtsas ha så pass länge. jag är trött på att låtsas. därför tar jag nu första steget efter mitt bekännande.

gott folk. mitt namn är Martin, 27 år gamal och jag har Problem

"it is wise to direct your anger towards problems - not people: to focus your energy on answers, not excuses" william arthur ward

när har man nått botten. är det när man krashat hårt och mist allt? eller räknas botten som nåd när man börjar förlora sig själv i ett djupt dunkel man inte känner igen? samma dunkel dimma som får en att tänka annorlunda, agera annorlunda och dörändras. förändring kan i fall vara bra, men i minst lika många negativa. 2013 är ett år som plågat mig svårt och var just ett sådant dunkel för mig. all sorg, saknad och alla misslyckanden, samtidigt som myndigheterna flåsat en i nacken resulterade med att jag knäktes och försvann i ett mörkt hål. ett hål som ätit mina sinnen och förändrat mig till en minst lika mörk gestalt som på utsidan verkar oberörd, men på insidan gör sitt bästa att hålla skiten ihop. samma insida som var natt förgiftar mitt undermedvetna med mardrömmar och våldtar min självaktning med negativ energi.

detta dunkel har gett mig insomnia som styr mig med järnhand jag har  börjat dricka mer sprit än tidigare, spendera pengar jag inte har på saker jag inte behöver, fått mig att ljuga för de ja tror att jag älskar och bryr mig om samtidigt som jag tar min flickvän för givet utan att veta om jag älskar henne eller inte.

det är när hela ens liv känns patetiskt, tomt och meningslöst som man ska vakna. människan har en tendens att tåla fruktansvärt mycket. en förmåga att absorbera sorg, saknad och smärta som en svamp. men även den största svampen får tillslut nog. det är när ens personliga svamp nått bristningsgränsen som man ska sätta sig ner och värdesätta sitt liv. istället för att skada sig och behandla sig själv värre än skit man får under skorna, istället vakna upp och fråga om allt är värt det.

jag har bollat frågan många gånger i huvudet fram och tillbaka. är mitt liv värt att leva? är individen jag bor i värd at hålla vid liv och gör han någon nytta? jag har fått olika svar på frågorna beroende på när jag frågat mig dem. det vore så enkelt att bara dra ur sladden. merparten av tiden känns de som det ända rätta. samhället vi lever i är trotts allt genomsyrad av ondska, girighet, lust, svek, hämd, frossa vrede och föräderi. varför ödsla någon tid på detta helvete över huvud taget? det är när man ser döden i vitögat i sista stunden av sin patetiska existens som man vaknar. även om jag mer en gärna skulle ta egositens väg och bara avsluta allt vore det just egoistisk. även om man själv inte fruktar döden eller känner någon smärta när man lämnat scenen för kuliserna, så påverkas alla andra i ens omgivning.

i mitt fall skulle det inte skada mig att trycka av avtryckaren. utan alla som man ser bryr sig. de närmsta som gör ens dag och de fantastiska krafter som försöker sprida kraft. det är när man ger upp på grund av ondska som ondskan frodas. för varje offer den tar växer den sig starkare och plågar någon annan i ens frånvaro.

därför blir mitt uppvaknande den här bloggen. mitt sätt att spotta döden och ondskan i ansiktet och fortsätta leva till dess förakt. mitt sätt att visa världen att det inte är försent även om man nått botten. i detta nu ska jag bryta denna destruktiva resa. men istället för att hoppa av mitt i tunnen för att jag känner mig tvingad, tänker jag åka vidare till min slutstation. detta blir den svåraste och viktigaste striden jag behövt anta, striden mot mig själv och mina inre demoner. detta är min väg tillbaka.

It is better to conquer yourself than to win a thousand battles. Then the victory is yours. It cannot be taken from you, not by angels or by demons, heaven or hell. - Buddah

http://www.youtube.com/watch?v=G0AAhOvZflg