det är en speciell kännsla. lite som den när man återser en gamal kär film man tycker om. även om innehållet är det samma och filmen är samma så är kännslan obeskrivlig. glädjen av att få återse ett kärt minne samtidigt som man lägger märke till nya saker, lär sig nya saker och inser något nytt om filmens budskap.

den kännslan hade jag idag när jag för första gången på aldeles förlänge rotar igenom garderoben. Längst ner begravda under all bråte ligger mina kära, aldeles för utslitna löparskor precis som när jag lämnade dem sist för flera månader sedan. Likt ett barn som återfinner en leksak på vinden efter lång tid blandades mitt sinne av två känslor. En enorm glädje av att de trotts sin enorma ålder fortfarande hänger ihop i ett stycke och med ära gör mig sälskap på ytligare några kilometer. Den andra känslan, som en coctail av vemod, bitterhet och osäkerhet som en torr bitter smak i munnen då man med all sanorlikhet targiskt nog bara är ett skelett av sitt forna jag-. ett jag som kunde springa i vad som kunde ses som en evighet.

jag trär på skorna med stor respekt för de milen skorna hjälpt mig igenom. allt ifrån lättsamma nedförsbackar till branta sura och tjärva uppförsbackar. mina båda kumpaner som tillsammans med mig skrattat åt allt vädrets makter kastat i vår väg.

no rain to soaking, no snow to cold

no heat to trophic, no wind to bold

the only thing biting is time, thus this makes us old

och lite gamal kände man sig med springskorna på. sa hej så länge till sambon och spände på musiken i mina öron. allt för att återgå till den gamla goa härliga känslan man hade sist man sprang. det var dags att sprida sina vingar av glas och ta sig an världen. med rappa, lättsamma steg som trummpinnar mot den nyregnade asfalten dundrar jag iväg likt ett lokomotiv utan destination för att än en gång skingra tankarna med mina nyfunna vänner. osäkerheten är som regnet bortblåst med vinden och med nyvunnen säkerhet ökar jag takten yttligare med målet att springa en av mina gamla rundor utan att stanna. like the good ol' days. en enorm glädje och energi väcker min tillsynes döda kropp och jag känner mig starkare än på länge. likt en örn fäller jag ut mina armar, mina sköra nyfunna glasvingar samtidigt som benen för resten av kroppen över fältet. benen piskar leksamt upp vattnet från gräset och en obeskrivlig doft av sommar kitlar varsamt mina luktsinnen i min tur in i det oändliga.

meter efter meter paserar förbi likt människor man träffar och lär känna. och av bara farten lämnade jag kroppen och den omedvetna kraft sinnet besitter sätter kroppen på autopilot och låter logiken vila och drömma sig tillbaka.

min farfar uppenbarar sig. alla visa saker han lärt mig rusar tillbaka, likt lax upp för en flod och berusar mina sinnen med den visdom, kunskap och vänlighet han en gång lärde mig. vetskapen av att jag hade sådan tur att ha världens bästa farfar och alla de åren jag fick med honom värmer kroppen likt whiskeyn en uteliggare. jag fylls av en sådan glädje att få återse min gamle vän. att känna den glädje jag trodde jag förlorat. fan. helvete! jävla hjärtinfarkt. jävla gud, djävul, väsen. vad du än är. varför var du tvungen att ta just min farfar den bittra kalla morgonen. varför var du tvungen att dra mig ut i kylan och lämna mig ensam och övergiven åt mitt öde i januarisnön utan någon att vända mig till med ett stort hål in i själen. ett hål likt canser som suger åt sig glädjen. krossar ens drömmar och lämnar en aska av bitterhet och hat åt att man inget kunde göra åt saken.

det börjar dugga. orken försvinner, håll, mjölksyra. de rappa benen börjar darra likt asplöv för den bittra kalla höstvinden. men inte jag. mitt sinne har bestämt sig. jag tänker inte ge upp, det är ett löfte. hjärtat börjar slå som bastuban på senaste in flames konsären. och de skrattar. mina inre demoner skrattar mig i ansiktet. de fredfulla människorna som för en stund sedan grillade och var glada är helt plötsligt ansikten från mitt förflutna. grymma elaka ansikten jag så länge förtryckt och gjort allt i min makt för att glömma. vad vill ni, ge er iväg, FÖRSVINN! men skratten blir högre och högre. och kroppen likt resten av ansikterna börjar ropa, sluta! sluta! sluta SLUTA! kroppen saktar in. jag sänker huvudet i skam mer och mer i takt med att en frustrerad andning blir tyngre och tyngre. flera km kvar av rundan ochallt verkar hopplöst. kämpar glöden skiker åt mig att fortsätta, men bleknar bort och hörs mindre och mindre i takt med att farten saktar ned mera. whats the point in fighting. det sista som paserar mitt trötta sinne är ett av de sista orden min farfar gav mig innan sin plötsliga bortgång. "Gutta cavat lapidem" "droppen urhålkar stenen" triviums ashes går över till en för alla för en med poodles. en låt jag lagt till i listan efter den kämpar insats och bedrift sverige visade på i hockeyn igår när de slog schweiz. de gav inte upp. göran kropp cyklade till mounteverest och besteg det. han gav inte upp. nasa skickade en bemannad raket till ¨månen med en dator sämre än ipoden jag lyssnade på. de gav fan inte upp. och kan de lyckas med sina stora mål så kan jag fan ta mig hem utan att stanna. åt helvete med håll, åt helvete med mjölksyra. fast besluten av att segra över mina inre demoner åkas takten på nytt, med en ny glöd. en glöd att bevisa för mig själv att dem hade fel.

de hemska ansiktena ska få se. jag är inte värdelös. jag kan fan jag med. som nasa, som kropp, som tre kronor. jag börjar grymta till och farten ökar på nytt. som besatt med djävulens heta kedjor vinandes i nacken sprang jag så fort jag orkade. bara lite till. snart hemma, lite till. jag klarar det. ansiktena har slutat skratta och börjat springa i skräck. samma skräck jag själv alltid känner när de tränger sig på. men nu jävlar ska de få. jag ökar yttligare. hånskratten blir till hjärtlösa skrikande när monstret de skapat, likt en kamphund i berserkmode med svarta ögon av hat tar upp jakten med ett ända mål. döda. ett efter ett försvinne dem. flshback efter flashback. smärta efter smärta slukas ett efter ett av min rastlösa själ. nu är det bara ett ansikte kvar. utan någon nåd springer jag efter många om och men över det sista ansiktet. det ansikte som plågat mig mer, längst och värst av alla ansikten.....ett ansikte jag aldrig kommer glömma. ansiktet löses upp i smutsig och svart onska likt tjära och försvinner hjärtlöst tillbaka i mitt undermedvetna och framför mig uppenbarar sig en dörr. en dörr till värme, kärlek och lycka portdörren till lägenheten. är jag framme? klarade jag det. i ren misstro sneglar jag upp och ser mina två katter titta i fönstret med varm blick. välkommen hem husse. det gjorde du bra. jagän en gång segrande ur striden. den kalla tomma känslan har ersatt sig av en varm känsla. välbefinnande! seger! framgång! kroppen kommer tillbaka, majoriteten av de är ömma och skakar och känns möra. mör som nymalen köttfärs som strimlats hackats och knådats och krossats. men det är det värt.

även om mitt förflutna vunnit många slag i det förflutna så komer jag aldrig mer böja mig till dess vilja. jag kommer aldrig mer vara en marionett i dess trådar eller slaviskt dansa till dess trollflöjt. time for games is over. och så länge jag har den här glöden kan inte ens det mörkaste hörnet i mitt helvete vinna kriget över min existens.

mina vingar av glas kommer att få mig att flyga igen även om mörkrett vill dra mig under ytan tillbaka till mörkret.

but how many times they bring it on. I'l time and time again prove to them and my self that I indeed can change my tragic destiny.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

så kom dagen. dagen då man inser de man trodde var bra i själva verket var en fasad. i 5 år har jag jobbat timmar hos samma arbetsgivare. slitigt. anspråkslöst dykt upp dag ut och dag in med kort varsel. nackskadan blivit värre, ena armbågen har drag...

allt var en ända röra. är en ända röra. and for the looks of it, probably Always wil be one. samhället idag är ett kaos. folk går och är rädda, folk litar inte på främlingar, vågar inte ingripa rent utåt sätt. när de kommer till den mentala biten o d...

så var det då bara att sätta igång. nu när man "vet vad allt bottnar sig i. då är det väll bara att starta. att sparka igång, att få tummen ur röven, ändan ur vagnen osv. för inte vill du väll må dåligt. du måste göra det, du måste göra det för din f...

kom till en konklution igår. en konklution som delvis intresserar mig, men som mestadels skrämmer mig. jag har kommit på ett sätt att eliminera en av mina större problem ur ekvationen. nackdelen är att jag måste använda mig av ett annat problem för a...

har funderat mer o mer på min teori. det faktum att jag varit för trångsint, för naiv och blind för mina brister. det faktum att man inom loppet av 10 år går fran elitidrottare och lovande talang till ett stort misslyckande. det som stör mig mest är ...