ja så kom den tragiska dagen de flesta i min närhet räknat med. dagen då min sambos mor somnar in efter 3 års hård kamp mot den obotliga sjukdomen myelomcanser. En canserform som sätter sig i benmärgen och som när som helst, var som helst angriper benmärgen. detta ger följden av att blodet vid angrepp får förhöjda värden kalk som gör att njurarna får jobba extra hårt tills de en dag inte orkar mer.

som person var hon livsglad och kämpade in i det sista med sin överlevnad för sin och sin familjs skull. men trotts att hon bevisat läkarna fel och överlevt vid flera tillfällen blev tillsist sjukdomen för mycket även för henne. hon varken rökte eller drack och var ofta ute och motionerade med ständigt nya projekt i sikte. denna människa som genom sitt liv spridit så mycket glädje lämnar efter sig sin make, barn, barnbarn och sin egna mor.

hennes mor som är en minst lika god människa som hon var får nu i sin ensamhet leva med sorgen att på en 5 års period mista sin man, sin son och nu sin dotter. en smärta som i sin helhet måste vara bortom all förståelse för en som inte varit med om samma sak.

den smärta jag själv hamnat i är den min sambo går igenom. förlusten av sin mamma som hon älskade och avgudade mer än någon annan. det faktum att hennes mamma aldrig han se våran lägenhet stå färdig efter många timmars fixande eller det faktum att hennes egna barn aldrig kommer att ha möjlighet att lära känna sin älskvärda mormor är rent utsagt hjärtskärande. det finns en speciell plats i himlen för henne menade prästen jag pratade med efteråt.

jag däremot är en av få barn som överlevt en grym och brutal barndom utan att ha hamnat i polisens register tack vare min egna kamp. merparten av den kampen beståendes i mitt ständiga sökande efter något gott. mina föräldrar har behandlat mig sämre än skiten vi har under våra skor. morsan har rökt sen hon varit 16 och aldrig varit mycket mer för motion än när hon misshandlade eller på annat sätt plågade mig och mina syskon. min pappa däremot är en egoistisk självupptagen människa som alltid nekat mig allt och som alltid tittat åt det andra hållet medan min mor plågade mig för att sedan spy sin galla över mig hur synd det är om honom osv. deras beteende och avsaknad av både empati och medmänsklighet kostade mig de 13 första åren av mitt liv. 13 år jag aldrig kommer att få tillbaka samtidigt som de skapat trauman jag säkerligen kommer ha med mig livet ut.

ingen av dem har straffats utav polisen vid de tilfällen jag försökt straffa dem för de de utsatt mig för, morsan har vid två tillfällen vunnit pengar, trotts att hon snuvat både staten och sociala medier på pengar under min uppväxt. och farsan har trotts en rent utsagt grisig livstil fått ett enormt arv efter min farfar varav en del av det är på bekostnad av min faster. båda är idag lyckligt omgifta efter en hastig skillsmässa som belöning då de upptäckte att de inte passade ihop.

vart vill jag då komma? vad är det jag vill få ut utav detta inlägget? upprättelse har inte skippats på 27 år så det lär knappast komma nu. empati och sympati är inget jag heller söker då jag klarat mig större delen av mitt liv utan och idag är obekväm i dess sällskap. utan det jag söker är ett varför. ett desperat rop från botten av mina lungor över hela värlen varför. hur kommer det sig att guden till världens största religion är ett sånt svin och en sådan ynkrygg.

hur kommer det sig att han straffar och testar de utan synd för att sedan prisa och förgylla tillvaron hos de kräk som inte förtjänar det. hur kommer det sig att de människor som förgyller vardagen med sin godhet utan att vilja ha något tillbaka tas ifrån de som älskar dem i unga år medan de som ständigt plågar och straffar andra som bryter synd efter synd får leva livet och plåga de de behagar utan hämning i vad som kan ses som en oändlighet?

som liten gick man på kyrkans barntimme och senare när man var 15 tog man konfirmationen. under dessa två epoker av mitt liv taades det väldigt mycket om himmel och helvete. om huruvida man hamnar i helvetet eller inte Enligt kristendomen avgörs helt av om den enskilde tror på att Jesus dog och uppstod för oss eller inte. Det är också viktigt hur man tillämpat Jesus kärleksbud och hur man i konsekvens med detta har bemött medmänniskorna, de fattiga, förföljda, hemlösa och sjuka, samt om man har förlåtit sin nästa hans skulder och fel. Jesus sade emellertid ingenting om ett helvete. Straffet liknades senare vid Gehenna, som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en stekhet dalgång söder om det äldsta Jerusalem. Där hade man enligt Gamla Testamentet bedrivit en hednisk kult med barnoffer,vilket gjorde platsen till symbol för avskyvärd ondska. De onda skulle enligt evangeliernas uttolkare förpassas till en ond plats, drabbas av ett slags bannlysning ut i mörkret.Somliga har ställts sig frågan om Jesus helt enkelt menade att de som inte fick komma in i Riket skulle försvinna, alltså dö och därmed upphöra att existera – vilket egentligen inte är något straff utan snarare en befrielse från att ta sitt ansvar.

vänder man dessutom på steken är det ju enklare som "ond" att tro på en gud som ständigt kliar en på ryggen och stryker en medhårs, än om man som "god" ständigt nekas livets goda och prövas genom den ena tragedin efter den andra som ett slag i ansiktet för att man försöker vara en anständig medmänniska.

och huruvida jag själv hamnar i helvetet eller inte har slutat bekomma mig, då detta liv i många bemärkelser rent utsagt känns som ett rent jävla helvete.