så kom dagen. dagen då man inser de man trodde var bra i själva verket var en fasad. i 5 år har jag jobbat timmar hos samma arbetsgivare. slitigt. anspråkslöst dykt upp dag ut och dag in med kort varsel. nackskadan blivit värre, ena armbågen har dragits ur led, stukats och skavts. vrickat foten och gett mitt allt. legat på marken i snö, trotts enorma minusgrader, legat i leran i spöregn och våndats i sommargräset trotts allergi. hamnat på slitiga uppgifter trotts skador. men utan att gnälla. utan att ha haft några krav utan gett min själ i mitt arbete.

först senaste året har jag ställt lite krav. att jag inte alltid vill vara den som kommer hem och är mörbultad. att man lessnat på att ha alla skavsår. att jag helt plötsligt tröttnat på att vara han som alltid går in hundra och bara får skit för det. varför skit kan man fråga. det tragiska är att jag aldrig fått reda på det om det inte varit för min sambo. hon hoppade in extra vid sjukdom via mig och får höra av vissa av mina kollegor den ena och det andra. lögner, skitsnack, ja allt för att ge "the new girl" så dålig bild av mig som möjligt. jag var missbrukare, jag hade psykiska problem, jag trodde jag var något, ja till o med att det var rätt åt mig när jag via en olycka skada armen. menar VA FAN??!?jag har inget problem med att folk ogillar mig, inget emot att folk hatar mig. anser bara att det har med sunt förnuft att man inte snackar skit om folk. har man problem med någon tar man upp det med personen eller HÅLLER KÄFTEN. varför dra folks namn i skiten när de inte är där för att sedan smila in sig när de är där. trodde ryggradslöst beteende slutade i sandlådeåldern.

det som dock tagit priset är senaste gången jag skadade mig. i fallet slets min jacka sönder. en vinterjacka. för den skulle jag fått 200kr i ersättning. menar vilken jävla kvalitet på vinterjacka får man för 200? man får ju fa inte ens en hoody för det. då blir jag irriterad och kräver hälften av ursprunget av originalpriset så man iaf får något hyfsat på outletten. efter en jävla cirkus får jag till sist pengarna så jag slipper gå med en sliten jacka vintern ut, den har ju trotts allt varit jävligt kall.

juluppehållet går och väl tillbaka så känns stämningen skum. via ett mail om uppdrag är jag helt plötsligt erbjuden färre och färre tillfällen. från att vara med på samtliga pass till att helt plötsligt bara få något enstaka jobbtilfälle, SOM EN FUCKING JÄVLA RESERV!!!? 5 Års tjänst och man fimpas bara sådär??!? när sen upplysningsmailet kommer rinner droppen över. I mailet skrivet uppdragsgivaren,

En sak till: Det har blivit allt vanligare att studenter och figuranter kommer med sönderrivna dyra jackor och vill ha ersättning för detta. Det har chefen tröttnat på, så tänk därför på att alltid ha gamla oömma kläder på er på övningarna.

Något jag har svårt att se som något annat än en pik. samtidigt som min sambo inte fått ett ända jobbtillfälle sen de inträffade. hon har inte ens fått infon trotts att hon bett om den fåtaliga gånger. ett straff riktat mot mig som gått ut över min sambo.

så lär er det gått folk. kyss röv, smöra och fkjäska, snacka skit till ditt språk blir diare och var hänsynslös mot dina kolegor, fast bara när dem inte är där. och framför allt, säg inget som inte stryker dina arbetsgivare medhårs. för då straffas du och blir utbytt som en blöja och slängd i soporna. like an expendable chogg

när allt kommer omkring ska man bara le och finna sig i allt. är ju arbetsgivarens marknad.

När kroppen skapades ville alla kroppsdelarna vara chef.
Hjärnan sa: "Eftersom det är jag som kontrollerar alla delar och tänker för oss alla, så måste jag ju naturligtvis bli chef."
Benen sa: "Eftersom det är vi som bär människan dit hon vill och utför det som hjärnan säger till oss så vill vi bli kroppens chef."
Sålunda fortsatte ögonen, händerna, hjärtat och lungorna på samma sätt. Alla hade sina skäl till varför de skulle få bli kroppens chef.

Slutligen tyckte arslet att man skulle välja honom till chef. Alla de andra skrattade och tyckte att idén var fullkomligt absurd - att ha ett arsle till chef. Det kunde de samtliga enas om att så ville de inte ha det.
Då blev arslet mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade överhuvudtaget att fungera.

Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade, benen blev svaga och händerna hängde slappt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbetet. Till slut vädjade alla till hjärnan att trots allt låta arslet bli chef.

Och så blev det. Alla andra uträttar nu arbetet, medan arslet sitter och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver man inte vara ett geni - bara ett vanligt arsle.