det är något magiskt med derbyn. till skillnad från serier då lag spelar om poäng eller i turneringar då vinna eller försvinna slåss derbyn om något helt annat. prestige, ära, bragingrights. helt enkelt ett krig på högre nivå om vem som är bäst. ikväll är slagfältet småland. I röda hörnet har vi etablerade allsvenska smålandslaget Kalmar FF och i blå nykomlingarna Östers IF som inte varit uppe i allsvenskan sen nederlaget 2006.

ser man till de båda lagens statistiska sida är de väldigt jämna. östers if med sina 4 titlar som svenska mästare mot kalmars 1. kalmar med sina 3 svenska cupen titlar mot östers if 1. öster med sina 33 sesånger i allsvenskan mot kalmars 28.

ser man däremot på formen de båda lagen har ligger kalmar här snäppet bättre till. trotts att kalmar föll tungt mot IFK göteborg med 2-0 sist har man de 5 senaste matcherna tagit poäng i samtliga bortsätt från nu senast. med resultat som bla inkluderar. vinst med 2-1 mot AIK, vinst med 2-1 mot halmstad samt en pinne mot åtvidaberg. lag som öster de senaste 5 matcherna fått stryk av tillsammans med elfsborg och malmö vilket satt växjölaget i en jobbig förlustsvit med 5 förluster i rad. en förlust idag för de röd blå skulle bli oerhört tung med dels 6 förluster i rad samt förlust mot huvudkonkurenten kalmar FF som på sin sida har meningen. "vi är smålands stolthet"

även om det på papret ser mörkt ut som håller jag mina rödblå tummar på östers if som i sin mörkaste timma med 4 p ner i botten är i desperat behov av lite tur med såväl poäng som domslut om de ska klara sig från nedflyttning /kval.

hur det än kommer gå är jag säker på att det kommer bli en fotbollsfest utan dess like, smålandstyle:P

så håll hårt i den blå-röd/vita munderingen och skrik så mycket du kan för din del av småland. om två timmar kör vi.

det är en speciell kännsla. lite som den när man återser en gamal kär film man tycker om. även om innehållet är det samma och filmen är samma så är kännslan obeskrivlig. glädjen av att få återse ett kärt minne samtidigt som man lägger märke till nya saker, lär sig nya saker och inser något nytt om filmens budskap.

den kännslan hade jag idag när jag för första gången på aldeles förlänge rotar igenom garderoben. Längst ner begravda under all bråte ligger mina kära, aldeles för utslitna löparskor precis som när jag lämnade dem sist för flera månader sedan. Likt ett barn som återfinner en leksak på vinden efter lång tid blandades mitt sinne av två känslor. En enorm glädje av att de trotts sin enorma ålder fortfarande hänger ihop i ett stycke och med ära gör mig sälskap på ytligare några kilometer. Den andra känslan, som en coctail av vemod, bitterhet och osäkerhet som en torr bitter smak i munnen då man med all sanorlikhet targiskt nog bara är ett skelett av sitt forna jag-. ett jag som kunde springa i vad som kunde ses som en evighet.

jag trär på skorna med stor respekt för de milen skorna hjälpt mig igenom. allt ifrån lättsamma nedförsbackar till branta sura och tjärva uppförsbackar. mina båda kumpaner som tillsammans med mig skrattat åt allt vädrets makter kastat i vår väg.

no rain to soaking, no snow to cold

no heat to trophic, no wind to bold

the only thing biting is time, thus this makes us old

och lite gamal kände man sig med springskorna på. sa hej så länge till sambon och spände på musiken i mina öron. allt för att återgå till den gamla goa härliga känslan man hade sist man sprang. det var dags att sprida sina vingar av glas och ta sig an världen. med rappa, lättsamma steg som trummpinnar mot den nyregnade asfalten dundrar jag iväg likt ett lokomotiv utan destination för att än en gång skingra tankarna med mina nyfunna vänner. osäkerheten är som regnet bortblåst med vinden och med nyvunnen säkerhet ökar jag takten yttligare med målet att springa en av mina gamla rundor utan att stanna. like the good ol' days. en enorm glädje och energi väcker min tillsynes döda kropp och jag känner mig starkare än på länge. likt en örn fäller jag ut mina armar, mina sköra nyfunna glasvingar samtidigt som benen för resten av kroppen över fältet. benen piskar leksamt upp vattnet från gräset och en obeskrivlig doft av sommar kitlar varsamt mina luktsinnen i min tur in i det oändliga.

meter efter meter paserar förbi likt människor man träffar och lär känna. och av bara farten lämnade jag kroppen och den omedvetna kraft sinnet besitter sätter kroppen på autopilot och låter logiken vila och drömma sig tillbaka.

min farfar uppenbarar sig. alla visa saker han lärt mig rusar tillbaka, likt lax upp för en flod och berusar mina sinnen med den visdom, kunskap och vänlighet han en gång lärde mig. vetskapen av att jag hade sådan tur att ha världens bästa farfar och alla de åren jag fick med honom värmer kroppen likt whiskeyn en uteliggare. jag fylls av en sådan glädje att få återse min gamle vän. att känna den glädje jag trodde jag förlorat. fan. helvete! jävla hjärtinfarkt. jävla gud, djävul, väsen. vad du än är. varför var du tvungen att ta just min farfar den bittra kalla morgonen. varför var du tvungen att dra mig ut i kylan och lämna mig ensam och övergiven åt mitt öde i januarisnön utan någon att vända mig till med ett stort hål in i själen. ett hål likt canser som suger åt sig glädjen. krossar ens drömmar och lämnar en aska av bitterhet och hat åt att man inget kunde göra åt saken.

det börjar dugga. orken försvinner, håll, mjölksyra. de rappa benen börjar darra likt asplöv för den bittra kalla höstvinden. men inte jag. mitt sinne har bestämt sig. jag tänker inte ge upp, det är ett löfte. hjärtat börjar slå som bastuban på senaste in flames konsären. och de skrattar. mina inre demoner skrattar mig i ansiktet. de fredfulla människorna som för en stund sedan grillade och var glada är helt plötsligt ansikten från mitt förflutna. grymma elaka ansikten jag så länge förtryckt och gjort allt i min makt för att glömma. vad vill ni, ge er iväg, FÖRSVINN! men skratten blir högre och högre. och kroppen likt resten av ansikterna börjar ropa, sluta! sluta! sluta SLUTA! kroppen saktar in. jag sänker huvudet i skam mer och mer i takt med att en frustrerad andning blir tyngre och tyngre. flera km kvar av rundan ochallt verkar hopplöst. kämpar glöden skiker åt mig att fortsätta, men bleknar bort och hörs mindre och mindre i takt med att farten saktar ned mera. whats the point in fighting. det sista som paserar mitt trötta sinne är ett av de sista orden min farfar gav mig innan sin plötsliga bortgång. "Gutta cavat lapidem" "droppen urhålkar stenen" triviums ashes går över till en för alla för en med poodles. en låt jag lagt till i listan efter den kämpar insats och bedrift sverige visade på i hockeyn igår när de slog schweiz. de gav inte upp. göran kropp cyklade till mounteverest och besteg det. han gav inte upp. nasa skickade en bemannad raket till ¨månen med en dator sämre än ipoden jag lyssnade på. de gav fan inte upp. och kan de lyckas med sina stora mål så kan jag fan ta mig hem utan att stanna. åt helvete med håll, åt helvete med mjölksyra. fast besluten av att segra över mina inre demoner åkas takten på nytt, med en ny glöd. en glöd att bevisa för mig själv att dem hade fel.

de hemska ansiktena ska få se. jag är inte värdelös. jag kan fan jag med. som nasa, som kropp, som tre kronor. jag börjar grymta till och farten ökar på nytt. som besatt med djävulens heta kedjor vinandes i nacken sprang jag så fort jag orkade. bara lite till. snart hemma, lite till. jag klarar det. ansiktena har slutat skratta och börjat springa i skräck. samma skräck jag själv alltid känner när de tränger sig på. men nu jävlar ska de få. jag ökar yttligare. hånskratten blir till hjärtlösa skrikande när monstret de skapat, likt en kamphund i berserkmode med svarta ögon av hat tar upp jakten med ett ända mål. döda. ett efter ett försvinne dem. flshback efter flashback. smärta efter smärta slukas ett efter ett av min rastlösa själ. nu är det bara ett ansikte kvar. utan någon nåd springer jag efter många om och men över det sista ansiktet. det ansikte som plågat mig mer, längst och värst av alla ansikten.....ett ansikte jag aldrig kommer glömma. ansiktet löses upp i smutsig och svart onska likt tjära och försvinner hjärtlöst tillbaka i mitt undermedvetna och framför mig uppenbarar sig en dörr. en dörr till värme, kärlek och lycka portdörren till lägenheten. är jag framme? klarade jag det. i ren misstro sneglar jag upp och ser mina två katter titta i fönstret med varm blick. välkommen hem husse. det gjorde du bra. jagän en gång segrande ur striden. den kalla tomma känslan har ersatt sig av en varm känsla. välbefinnande! seger! framgång! kroppen kommer tillbaka, majoriteten av de är ömma och skakar och känns möra. mör som nymalen köttfärs som strimlats hackats och knådats och krossats. men det är det värt.

även om mitt förflutna vunnit många slag i det förflutna så komer jag aldrig mer böja mig till dess vilja. jag kommer aldrig mer vara en marionett i dess trådar eller slaviskt dansa till dess trollflöjt. time for games is over. och så länge jag har den här glöden kan inte ens det mörkaste hörnet i mitt helvete vinna kriget över min existens.

mina vingar av glas kommer att få mig att flyga igen även om mörkrett vill dra mig under ytan tillbaka till mörkret.

but how many times they bring it on. I'l time and time again prove to them and my self that I indeed can change my tragic destiny.

efter en tapper insats föll tillsist nordiska hockeygiganten finland mot USA. en match som eftermycket blod, svett, tårar slutade oavgjort i full tid. efter yttligare kamp blev det sedan straffar som fick skilja de båda ikoniska lagen åt som slutade i amerikansk favör.

finalen som även den innehåller en nordisk hockey jätte, sverige, som får möta en av VM-s mest otippade finalister, men resultatmässigt starkaste laget iurneringen, schweiz. sist de båda lagen låste horn var i gruppspelet och slutade med 3-2 seger i schweizisk favör. efter förlusten och gruppen slutade sverige på en 3e plats och fick i kvartsfinalen möta ett tufft kanada. ett kanada som till sist föll i ett väldigt jämt straffdrama. i semin väntade ett slitet finland som till skillnad mot finalen 2011 fick se sig slagna av ett hungrigare och mer tempofyllt sverige.

schweiz som få än idag kan se i en final har gjort en näst intill felfri turnering med endast en tappad poäng mot kanada i gruppen. samma lag som oväntat slog ut regerande VM 3an tjeckien med 2-1. mer otippat var semin där taggat USA väntade, som i sin kvart krossat regerande världsmästaren Ryssland med en överlägsen 8-3 vinst. Det visade sig nämligen att drömmen om det alra första VM-guldet vägde tyngre än den nordamerikanska meriten detta mästerskap och schweiz imponerade än en gång med en brilliant 3-0 seger mot USA.

frågan om vilkn världsdel som är bäst i hockey är det inga tvivel om, men vilken del av europa kommer ta hem segern och det presigefyllda guldet. kommer det bli sverige, som med sina 27 VM finaler (8 guld och 19 silver, vann senast2006 i riga lettland) som nu brinner starkt som en stjärna på natthimlen i jakten på det första VM-guldet på hemmaplan. eller överaskningen schweiz aldrig varit i en final, med ett silver från 35 då de klarade sig till en andra plats i fanalrundan efter kanada men före tjeckoslovakien och storbritanien.

hur det än går ikväll kommer finalen vara historisk. oavsett hur det går blir det antingen första guldet till sverige på hemmaplan, eller första guldet till den i år hårt kämpande och imponerande schweiziska hockeynationen.

oavsett vad så är förväntningarna höga på en enormt imponerande bergochdalbana där bästa landet med stolthet efter en jämn och minnesvärd match kan se sig själva som nya, stolta, historiska världsmästare.

nu är tilltugget nypoppat, ölen välkyld, sverigetröjan nystruken och förväntningarna höga. nu återstår bara väntan på startskottet i gestalt av dommarens pipa som inom 20 min tänder finalglöden hos de båda finalisterna och inleder kvällens underhållande titandrabbning. HEJA SVERIGE. Om allt går vägen blir morgondagens marknadsvärde för kuld 3 kronor.

Dom tror det är över nu

När vi vunnit allt

Men vi har lågan kvar

För varje smäll

vi tar

Så ger vi tusenfalt

Vi samlar allt vi har

I varje andetag

Vi håller fanan högt av kärlek och respekt

Nu blir det åka av

Regn eller storm, vi står ändå

Finns inga gränser hur långt vi kan gå

Ingenting kan stoppa oss

En för alla för en

Ingenting kan stoppa oss

En för alla för en

Det är En för alla, alla för en &

En för alla, alla för en &

Ingenting kan stoppa oss

När röken skingrat sig

Så tar vi nya tag

Känn hur marken vibrerar, Tre Kronor regerar

Det är vår signal

Röd eller vit, grön eller grå

Till slut kommer dom vara gula och blå

Ingenting kan stoppa oss

En för alla för en

Ingenting kan stoppa oss

En för alla för en

Det är En för alla, alla för en &

En för alla, alla för en &

Ingenting kan stoppa oss

medan schweiz och USA gör upp om den sista finalplatsen i årets upplaga av hockey VM avgörs en annan strid. denna inte i sportsliga eler fysiska sammanhang. utan den kreativa musikaliska. den 58e omgången av eurovision där 26 länder gör upp i världens största musiktävling. kläder, låtar och glitter i en salig fruktsallad i kampen om vilket land som efter kvällen ska stå högst upp på europa och sjunga i seger.

till skillnad från många andra år tror jag det blir en jämn tävling då många länder har starka sångare och utstickande bidrag. även om robin gör sveriges bidrag bra tror jag att, pressen och det faktum att han inte stått inför europa i kameran än blir för mycket. istället tror jag det blir en hård kamp mellan en dansk trollflöjt och en norsk dunka dunka.

tätt bakom tror jag på den enastående wailsiska sångaren bonnie tyler, ett trallvänligt bidrag från malta samt enastående myssång ala island azerbadjan, spanien och ryssland. finnland som oavsett vad kommer ta över vimpeln som årets sommarplåga hoppas jag europa överväger frieriet från våra grannar och ger en bra placering. även om mina förhoppningar på rumänien och grekland inte är så stora tycker jag att de är värda en stor bunte poäng då de är de som sticker ut mest i årets tävling.

ett stort lycka till åt alla tävlande. och med såväl chips och kall dricka färdigtankad lutar jag mig nu tillbaka med en fråga. "Europe! are you ready?

let the clash of music titans begin.

tiden går snabbt när man har roligt heter det. men behöver det alltid vara så? är det alltid när man har skrattretande roligt och skrattar och går långsamt när man har tråkigt. Den tanken slog mig idag då det idag på dagen är 5 år sedan jag träffade min nuvarande sambo. som med alla andra relationer har min och min sambos relation likt en tågresa bjudit på backar och dalar med tårar orsakade av såväl glädje som sorg. men oavsett backe så har vi alltid suttit där tillsammans i vagnen medan hela världen susat förbi oss. under resans gång har en mängd intressanta människor klivit på tåget och och hållit oss sällskap. somliga tillfälligt likt en fotnot i tidningen, som du knappt hinner se innan du vänder sida. medan andra stannat så länge att de blir en del av ens vardag. likt en kroppsdel finns de alltid där som en del av en och när du som minst anar det och du som mest tar dem förgivet, så har de nått sin hållplats och livet tar tillbaka den vänskap den lånat ut till dig.

min och min sambos resa har minst sagt varit en skumpig och hisnande resa, men jag skulle inte för allt i världen kunna tänka mig ett liv utan henne och tanken på en resa utan henne finns inte. ändå som alla andra tar jag henne för givet. man tar förgivet att hon ska ligga där jämte när man vaknar, lika självklart som att somna tillsammans eller att umgås. men rädslan efter det som varit är hur man reagerar den dagen det inte finns längre.

förhållanden är trotts allt som en blomma, kan uthärda frost, extrem hetta, bränder och i vissa fall även snö så länge man vårdar den nära hjärtat, men som på samma sätt kan falla isär av oväntad beröring eller av minsta vindputs om man tar för givet att den klarar sig själv. just rädslan att mista min sambo, den ända personen jag i dagsläget helhjärtat bryr mig om kan slitas ifrån mig när som antingen av ödet eller av döden får mig att känna rädsla. rädsla över att ramla tillbaka till det liv jag levde innan. Livet där inget spelade någon roll och den där annars härliga och spännande tågresan full med intressanta människor endast var en en trist resa på egen hand. en resa vars ända syfte var att sitta ner ensam i en öde kupe i en till synes evig väntan på när man skulle komma fram till slutstationen.

Death is a surprise party. Unless, of course, you're already dead on the inside.

ja så kom den tragiska dagen de flesta i min närhet räknat med. dagen då min sambos mor somnar in efter 3 års hård kamp mot den obotliga sjukdomen myelomcanser. En canserform som sätter sig i benmärgen och som när som helst, var som helst angriper benmärgen. detta ger följden av att blodet vid angrepp får förhöjda värden kalk som gör att njurarna får jobba extra hårt tills de en dag inte orkar mer.

som person var hon livsglad och kämpade in i det sista med sin överlevnad för sin och sin familjs skull. men trotts att hon bevisat läkarna fel och överlevt vid flera tillfällen blev tillsist sjukdomen för mycket även för henne. hon varken rökte eller drack och var ofta ute och motionerade med ständigt nya projekt i sikte. denna människa som genom sitt liv spridit så mycket glädje lämnar efter sig sin make, barn, barnbarn och sin egna mor.

hennes mor som är en minst lika god människa som hon var får nu i sin ensamhet leva med sorgen att på en 5 års period mista sin man, sin son och nu sin dotter. en smärta som i sin helhet måste vara bortom all förståelse för en som inte varit med om samma sak.

den smärta jag själv hamnat i är den min sambo går igenom. förlusten av sin mamma som hon älskade och avgudade mer än någon annan. det faktum att hennes mamma aldrig han se våran lägenhet stå färdig efter många timmars fixande eller det faktum att hennes egna barn aldrig kommer att ha möjlighet att lära känna sin älskvärda mormor är rent utsagt hjärtskärande. det finns en speciell plats i himlen för henne menade prästen jag pratade med efteråt.

jag däremot är en av få barn som överlevt en grym och brutal barndom utan att ha hamnat i polisens register tack vare min egna kamp. merparten av den kampen beståendes i mitt ständiga sökande efter något gott. mina föräldrar har behandlat mig sämre än skiten vi har under våra skor. morsan har rökt sen hon varit 16 och aldrig varit mycket mer för motion än när hon misshandlade eller på annat sätt plågade mig och mina syskon. min pappa däremot är en egoistisk självupptagen människa som alltid nekat mig allt och som alltid tittat åt det andra hållet medan min mor plågade mig för att sedan spy sin galla över mig hur synd det är om honom osv. deras beteende och avsaknad av både empati och medmänsklighet kostade mig de 13 första åren av mitt liv. 13 år jag aldrig kommer att få tillbaka samtidigt som de skapat trauman jag säkerligen kommer ha med mig livet ut.

ingen av dem har straffats utav polisen vid de tilfällen jag försökt straffa dem för de de utsatt mig för, morsan har vid två tillfällen vunnit pengar, trotts att hon snuvat både staten och sociala medier på pengar under min uppväxt. och farsan har trotts en rent utsagt grisig livstil fått ett enormt arv efter min farfar varav en del av det är på bekostnad av min faster. båda är idag lyckligt omgifta efter en hastig skillsmässa som belöning då de upptäckte att de inte passade ihop.

vart vill jag då komma? vad är det jag vill få ut utav detta inlägget? upprättelse har inte skippats på 27 år så det lär knappast komma nu. empati och sympati är inget jag heller söker då jag klarat mig större delen av mitt liv utan och idag är obekväm i dess sällskap. utan det jag söker är ett varför. ett desperat rop från botten av mina lungor över hela värlen varför. hur kommer det sig att guden till världens största religion är ett sånt svin och en sådan ynkrygg.

hur kommer det sig att han straffar och testar de utan synd för att sedan prisa och förgylla tillvaron hos de kräk som inte förtjänar det. hur kommer det sig att de människor som förgyller vardagen med sin godhet utan att vilja ha något tillbaka tas ifrån de som älskar dem i unga år medan de som ständigt plågar och straffar andra som bryter synd efter synd får leva livet och plåga de de behagar utan hämning i vad som kan ses som en oändlighet?

som liten gick man på kyrkans barntimme och senare när man var 15 tog man konfirmationen. under dessa två epoker av mitt liv taades det väldigt mycket om himmel och helvete. om huruvida man hamnar i helvetet eller inte Enligt kristendomen avgörs helt av om den enskilde tror på att Jesus dog och uppstod för oss eller inte. Det är också viktigt hur man tillämpat Jesus kärleksbud och hur man i konsekvens med detta har bemött medmänniskorna, de fattiga, förföljda, hemlösa och sjuka, samt om man har förlåtit sin nästa hans skulder och fel. Jesus sade emellertid ingenting om ett helvete. Straffet liknades senare vid Gehenna, som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en stekhet dalgång söder om det äldsta Jerusalem. Där hade man enligt Gamla Testamentet bedrivit en hednisk kult med barnoffer,vilket gjorde platsen till symbol för avskyvärd ondska. De onda skulle enligt evangeliernas uttolkare förpassas till en ond plats, drabbas av ett slags bannlysning ut i mörkret.Somliga har ställts sig frågan om Jesus helt enkelt menade att de som inte fick komma in i Riket skulle försvinna, alltså dö och därmed upphöra att existera – vilket egentligen inte är något straff utan snarare en befrielse från att ta sitt ansvar.

vänder man dessutom på steken är det ju enklare som "ond" att tro på en gud som ständigt kliar en på ryggen och stryker en medhårs, än om man som "god" ständigt nekas livets goda och prövas genom den ena tragedin efter den andra som ett slag i ansiktet för att man försöker vara en anständig medmänniska.

och huruvida jag själv hamnar i helvetet eller inte har slutat bekomma mig, då detta liv i många bemärkelser rent utsagt känns som ett rent jävla helvete.